Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är:  Maria som skriver om sitt liv i tre avsnitt !!

 

Jag vill berätta om hur det är att vara uppvuxen med en utvecklingsstörd mamma.  Jag är född 1956 och kom som nummer 4 i syskonkullen. Efter mig kom två barn till.

Vi bodde i en mindre stad

Vår lägenhet hade två rum och kök och i ena rummet fanns 2 våningssängar och madrasser på golven. Vi hade aldrig lakan utan sov direkt på madrasserna och med filtar på oss.

Vi var skitiga. Då och då kom mamma ihåg att barn ska bada ibland och då tappade hon upp ett bad åt oss och vi fick alla bada i samma vatten.

Vi  fick varsin tandborste och när de blivit utslitna fick vi inga nya. Tandkräm fanns inte. Tvål hade vi bara ibland.

Vi fick  våra kusiners urvuxna kläder och de kom i sopsäckar.

Det stod alltså  svarta sopsäckar lite överallt i huset och när man behövde något rent så rotade man rätt på något.

Det var sällan som det passade och satt bra eller som det var adekvat till årstiden.

En vårdag gick  jag till skolan i mammas fuskpäls och inte förrän de andra barnen skrattade och retade mig förstod jag att det var fel klädval.

Jag hade helt enkelt inga referensramar.

Och jag var alltid hungrig.

I bästa fall hade vi bröd, margarin, havregryn och filmjölk i kylen.

Ofta var det helt tomt.

Vi satt ju aldrig tillsammans och åt som man gör i familjer utan var och en av oss tog lite när vi var hungriga och när det fanns att ta.

Jag la ofta havregryn i varmt vatten från kranen och lät det svälla och sedan gav jag detta till mina småsyskon när de skrek av hunger.

Inte för att vara snäll utan mer för att jag inte stod ut med skrikandet

När jag började skolan öppnade sig mathimlens portar. 

Här fanns mat som jag bara kunde drömma om. Pannbiffar och rotmos och köttfärslimpa, kokt potatis och grönsaker.

Mjölk att dricka.

Jag åt allt och tog alltid om. Ibland två gånger och ofta var det enda maten jag fick.

Jag och mina syskon var alltid ute och lekte.

Man lär sig gatans lagar och vi hittade på sådant man inte får och när jag blev lite äldre förstod jag att jag blev lurad till saker och ting ibland och helt enkelt eftersom det inte var så viktigt med mig. Jag räknades inte och man kunde skicka mig att göra sådant som man själv inte vågade.

Jag var så hungrig efter att få tillhöra någon.  Ha kompisar. Få vara med.

I skolan var maten det enda som var bra

Efter de första två veckorna skickades jag till hjälpklass och där fick jag sedan gå i fem år tills man kom på att jag faktiskt är ganska studiebegåvad och med ett normalt IQ.

Fröken anmälde till socialen när jag om vintern kom i tunna gympaskor och en rosa jeansjacka.  Att jag aldrig hade gympakläder. Att jag var smutsig och mager

Socialen kom på besök hos oss.

Mamma grät inför dem och talade om hur svårt det var att vara ensam med alla oss barn och att hon minsann gjorde så gott hon kunde

Det var aldrig tal om att vi skulle till fosterfamilj eller barnhem även om jag i smyg längtade efter att det skulle ske

Vem var då mamma ?  Hon var liten och tunn och snabb som en vessla. Hon  hade ruttnande tänder i munnen redan vid 25 års ålder. Hon var nästan aldrig hemma. Hon var ute och gick med sin dragkärra och tittade efter sådant som kunde vara användbart och när hon hittade gammal lump och sådant som folk kastat så drog hon hem det.

Vår lilla lägenhet var värre än en lumpbod.

Och det fanns en speciell doft, en stank av gammalt och mögligt.

I hjälpklassen fick jag min första kompis och han hette Leif.

Man sade att han var konstig eftersom hans mamma tappat honom med huvudet före.

  Jag fick komma hem till Leif och leka och där fick jag första bilden av hur det kunde se ut i ett hem. 

Att man hade lakan och örngott, att man lade sina kläder i byrålådor och hängde dem på galgar. Man hade köksbord som man satt vid och drack saft och åt kardemummabullar som Leifs mamma bakat.  Leif hade ett eget rum med skrivbord och bokhylla och leksaker.

Jag önskade att Leifs föräldrar skulle adoptera mig men visste ju att det bara var en dröm

Mamma hade ibland olika karlar hemma men förhållandena tog snabbt slut. De kom och gick och vi barn har alla olika pappor.

Männen var problemtyngda av olika orsaker, kaka söker maka, som man säger. Några var psykiskt sjuka, några var alkoholiserade och några var utvecklingsstörda som mamma.

Ibland tafsade de på oss barn och vi lärde oss snabbt att det fick dom göra om de bara betalade för sig. Vi fick småpengar som vi sedan kunde springa till järnvägskiosken och köpa godis för.

Mamma jobbade ibland med städning och tvätt i ”fina”familjer och det hände att man tyckte synd om henne och hennes osäktingar och att hon fick en påse mat med hem som hon satte på det skitiga och belamrade köksbordet och sedan fick vi äta bäst vi ville. De starkaste och största tog mest.

Ibland fick hon kläder och så kom det sig att jag som 10 åring gick till skolan i ett urringat svart  fodral och nu kallades socialen in igen.

-

Fortsättning följer i morgon