Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är:  Inger

Hej kära bloggfamilj och Es

Med tanke på tjafset  här på bloggen så är det så att var och en gör som man vill och så är det med den saken. Lite gnällig får man vara ibland.

Jag är 73 och har varit ensamstående i 19 år och visst har jag nån gång  tänkt att det vore skoj med lite manligt sällskap, men så blev det inte.

Esmaralda skrev i en seans för fem år sedan att kärleken kommer varsamt och  försiktigt men det tog jag med en nypa salt. 

Levde ju ett bra liv i alla fall, arbetar med det jag vill trots att jag är pensionär, har gott om vänner i alla åldrar och lever socialt.. och så vidare.

Skaffade mig  en lägenhet i innerstan som kostade mesta av mina besparingar men det var det  värt. Nu lever jag som en prinsessa här i min stora tvåa med vinkelbalkong och lyx .

När jag hade flyttat in sprang jag på en gammal gubbe i tvättstugan. 

  Han envisades med att berätta en rolig historia och jag skrattade artigt men tog mig inte riktigt tid.

  Nästa gång i trapphuset småpratade vi lite.

På väg hem från jobb gick jag och tog en kaffe och då kommer han och ler glatt som om vi är gamla bekanta och undrar om han få slå sig ner. Det fick han.

Vi drack vårt kaffe och pratade om ditten och datten. 

Jag bjöd hem honom på middag  kvällen därpå eftersom jag berättat att jag skulle ha thaigryta och något sådant kunde han inte få till men han  älskade Thaimat.

 

 

Då kom det sig naturligt att jag  bjöd hem.

Sen fortsatte det… en fin början på vänskap.

Vi promenerade tillsammans, gick på teater, på bio och vi gick ut och åt.

Någon kärlek eller förälskelse var det inte och det var vi båda  ense om.

Så en morgon när vi skulle ses på frukost på vårt fik så kom han inte.

Det var inte likt honom att inte hålla tiden

Jag väntade en halvtimme  - han svarade inte när jag ringde  så jag gick och ringde på hans dörr och inget svar.

Jag fick en obehaglig känsla i magen.

Han hade berättat om en bror , så jag ringde brodern och fick veta att  mannen akut åkt med ambulans till sjukhuset kvällen innan. Han hade själv ring 112 men sedan  tappat medvetandet. Det var en hjärtinfarkt.

Jag tog mig  dit med en blomma men han var inte vaken.

 

 

Och sakta men säkert kröp känslorna på mig att om jag miste denne man skulle jag bli djupt olycklig.  Hans sätt att skoja, han höga och glada skratt,  de bruna ögonen som var snälla och hans sätt att lägga huvudet lite på sned när han lyssnade.

Jag ska  inte berätta alla detaljer så jag sammanfattar:

Han piggnade till och kom hem igen och då väntade jag med thaimat och vid middagen förklarade jag för honom att han var viktigare för mig än  bara en kompis.

Han  nickade och sa att det var vad han hoppats men satan att det skulle behövas en hjärtinfarkt för att jag skulle inse det😂

Vi är särbo och bor var för sig – känner mig för bekväm i mitt liv för att bli sambo och behöva anpassa mig.

 

 

 

Vi träffas varje dag.. hittar på mycket tillsammans, äter hos varann och tar hand om varann.

Det här är kärlek på våra egna villkor som vi är väldigt nöjda med.

Ja det här var mitt bidrag till bloggen

Jag tycker det är så intressant när andra skriver om sitt liv.

Ha en fin vecka

Kram och hälsningar

Inger